Västberga Blommor

Brännkyrka kyrkogård

Brännkyrka kyrkogård ägs och förvaltas av Stockholms kyrkogårdsförvaltning medan Brännkyrka kyrka tillhör församlingen. Arealen är 1,5 hektar med knappt 2000 gravar. Brännkyrka kyrkogård och dess kyrka har båda ett medeltida ursprung. Det något egenartade namnet "Brännkyrka" har sockenskrivaren Daniel Tilas förklarat på följande sätt: "Kyrckan har i forne tider hetat Öhrtuva men sedermera blifvit omkallad till Brännkyrcka, och säges däraf at hon ofta brunnit, ty hon kallades Brännkyrcka innan andra och tredje branden existerade. Kansie snarare deraf, at hon efter första branden stod länge obyggd och man då ej annars nämnt henne än den brända Kyrckan..."Sedan kyrkan uppfördes har det närmaste markområdet använts som begravningsplats. Årstafrun (Märta Helena Reenstierna 1759-1841) ägnade kyrkan och kyrkogården stort intresse. Hon planterade den trädkrans som finns än idag. Minneslunden, efter arkitekt Göran Bergquists ritningar, anlades 1983 strax norr om kyrkan men utanför kyrkogårdsområdet. Kyrkogården har behållit sin karaktär som en småskalig, inbjudande och traditionsrik anläggning belägen nära en storstad.

Dessutom fanns en mindre begravningsplats vid Skanstull, som togs ur bruk 1901. Stockholm växte och i början av 1900-talet insåg de ansvariga att stadens gravplatser inte skulle räcka så länge till. Fram till 1910 försökte kyrkogårdsnämnden lösa problemet genom bland annat utvidgning av befintliga begravningsplatser. Man kom fram till att Norra begravningsplatsen inte skulle gå att utvidga. Däremot skulle Södra begravningsplatsen gå bra att utöka söderut med ett större område. Denna utökning skulle för en längre tid framåt fylla stadens behov av begravningsplatser. Stadsfullmäktige beslutade 1912 att till Södra begravningsplatsen (Sandsborgskyrkogården) lägga till markområden tillhöriga tolv mindre fastigheter, ett område som tillhörde landegendomsnämnden samt kyrkogårdsförvaltningens egna marker. De senare hade innan dess inte använts för begravningsmark. Även stadens fastighetsförvaltning överförde ett område, av vilket en del blev nuvarande Sockenvägen. Totalt blev Sandsborgskyrkogården 12 hektar och Skogskyrkogården 96 hektar. Senare utökades Skogskyrkogården ytterligare för att i dag omfatta totalt 102 hektar. I dagsläget finns det ingen möjlighet att utvidga Skogskyrkogården ytterligare.Skogskyrkogården invigdes i september 1920.1920-1923 byggdes den första delen av muren längs med Sockenvägen. 1923-1932 byggdes den övriga delen. Muren är av sten, ca 3,6 km lång och uppförd av de arbetslösa i Stockholm.

Alla helgons dag

Alla helgons dag är en kristen högtid som firas till minne av helgonförklarade personer. I Sverige är alla helgons dag en allmän helgdag som infaller lördagen mellan den 31 oktober och 6 november (oftast lördagen på vecka 44). Ursprungligen var dagen en fast helgdag den 1 november, en plats den behållit i andra länder. Inom den latinska riten i Katolska kyrkan är den 1 nov, såsom alla helgons dag, en av de förpliktade helgdagarna. Vid en helgdagsreform 1772 förlorade 1 november sin status som helgdag. Istället firades alla helgons dag första söndagen i november. Efter motioner i Sveriges riksdag om att öka antalet helgdagar under hösten flyttades alla helgons dag 1953 till lördag, och blev samtidigt allmän helgdag (lördag var dåförtiden en arbetsdag). Samtidigt ändrades namnet på 1 november till att vara allhelgonadagen. Seden att fira helgon och martyrer på olika specifika dagar uppstod tidigt inom den kristna kyrkan och snart även behovet av en samlingsdag för mindre betydande helgon som inte fått en egen plats i kalendern. Därför infördes en ”alla (övriga) helgons dag” för dessa.

Inom de ortodoxa kyrkorna sker firandet inte på hösten utan första söndagen efter pingst, och även inom den romersk-katolska kyrkan tycks detta ursprungligen ha skett på våren. Sedan 700- eller 800-talet har dock firandet varit knutet till den

1 november. En koppling till mer allmän minnesdag över de döda uppstod också tidigt. Detta har rötter i förkristna keltiska traditioner och övertogs sedan av de kristnade germanerna.

Man trodde att de döda i samband med sommarens slut och vinterns början återvände hem och behövde vägledas med ljus och eldar, vilket lever kvar i den moderna seden att tända ljus, smycka och vaka över anhörigas gravar. Inom den katolska kyrkan infördes på 1000-talet alla själars dag på 2 november, som en dag då man ska minnas sina bortgångna anhöriga.

Då firas Mässan för de döda, och kallas då Requiem-mässa, eftersom man önskar de döda "requiem aeternam" ("evig vila").

I samband med reformationen upphörde alla själars dag att vara helgdag i protestantiska länder, och dess innebörd kom istället att övertas av 1 november (allhelgonadagen). I Sverige är den numera återinförd. För att undvika sammanblandning mellan "alla helgon" och "alla döda" firas enligt 2002 års evangeliebok "alla helgons dag" på en lördag i början av november, varvid den påföljande "söndagen efter alla helgons dag" har namnet "alla själars dag". Kollektbönen på alla helgons dag markerar kyrkans officiella inställning till helgonen, när man ber att "förebilden" av "helgonens skara" skall "väcka oss till ett heligt liv så att vi inte bara firar deras minne utan också följer dem i tro och goda gärningar".

Seden att tända ljus på gravarna kommer från Sydeuropa. I Sverige var det italienarna som tog med sig denna tradition under 1940-talet. Man började även tända gravljus på julnatten under samma årtionde. I anglosaxiska länder motsvaras Alla helgons dag snarast av Halloween – en förvrängning av det ursprungliga All Hallows' Eve (alla helgons afton) – med barnupptåg av olika slag, en sed som sedan 1995 vunnit viss spridning även i Sverige. Då går barnen runt till hemmen som har gröpt ur en pumpa, och skurit ut ett så hemskt ansikte som möjligt. Detta för att skrämma bort alla onda andar. Barnen ringer på vid dessa hem. När någon öppnar kommer repliken "bus eller godis" från de besökande barnen. För att slippa bus brukar det bli godis. Annars kan allehanda bus drabba detta hem på något vis. Barnen brukar då vara utklädda till allehanda onda väsen: häxor, spöken och liemannen. Detta ska symbolisera de onda andar som följt med upp vid årets skörd. Så länge jorden varit orörd har allt varit frid och fröjd. Men så kom skörden och jorden blir då oroad. Inte bara våra kära anhöriga som lämnat oss under året kommer upp som goda andar, utan även de onda frigörs vid skörden. Därför ställs pumpan fram för att mota bort de onda andarna från våra hem. De onda andarna avskyr allt med ljus, såsom solljus eller skenet från eld. Därför är det viktigt att tända ett stearinljus (värmeljus) för att fullborda effekten och det kompletterar på så sätt hela stämningen. Traditionellt firas alltid Halloween den 31 oktober, med andra ord en fast högtid, liksom de kristna jul- och nyårshögtiderna.

Vett och etikett vid begravning

Till de svåraste stunderna i livet hör att gå på begravning, en stund för avsked och begrundan. Var gör man av sin handbukett? Var sitter man i kyrkan? Vad gör man när man defilerar förbi kistan? Det är vanliga frågor från den som sällan eller aldrig varit på en begravning. Att veta hur man skall vara klädd och bete sig på en begravning är ett stöd i den svåraste av stunder.

När det gäller nära vänner är det viktigt att man ställer upp vid ett dödsfall. Förr gick man på visit, det är lite bortlagt idag. Ring till den bortgångnes familj och fråga, om det passar att ni kommer upp med en blomma. Vill de hellre vara i fred med sin sorg så skicka en blomma i stället. Förr måste de alltid vara vita när man kondolerade, det är inte lika viktigt idag. Fråga vad ni kan hjälpa till med inför begravningen, då många praktiska problem dyker upp. Att komma med en färdig middag kan underlätta för sorgehuset, en gest som visar att man vill hjälpa till och vara ett stöd. Det är viktigt att den som lämnats ensam verkligen känner att det finns vänner som bryr sig om och vill väl. Lyssna, låt henne eller honom tala om den döde. Efter begravningen går det säkert att hjälpa till med att skriva och tacka för blommor och vänliga brev. Ett fel som många gör är att de inte vågar fråga hur det är. Var inte rädd för att fråga. Men låt inte stödet sluta där. Hör av er, särskilt sådana dagar som kan kännas extra svåra, till exempel födelsedagar. För den som själv skall ordna för en begravnings alla praktiska detaljer blir det ett slags terapi på samma gång. Vad skall man bjuda på? Hur skall man klä den avlidne inför den sista resan? Just när det gäller sorg och begravning är det en lättnad att ha de gamla beprövade etikettsreglerna att stödja sig på. Det är just vad de är till för - att underlätta. Man underlättar för de anhöriga om man klart och tydligt talar om hur man vill ha det på sin begravning. Och man bör göra det så snart som möjligt, inte vänta till sista stund, då det kan kännas onödigt tungt och svårt att ens tala om.

Dödsattest

Om dödsfallet sker i hemmet, vilket är rätt sällsynt idag, bör man kontakta distriktssköterskan, som ansvarar för att en dödsattest utfärdas. Om någon påträffas död i hemmet bör tyvärr också polis tillkallas. Polisen kan då också ordna med läkare och transport. Polisen brukar vid dessa fall vara mycket diskret och inte nödvändigtvis vara uniformsklädd. Sker dödsfallet på sjukhus går det automatiskt med dödsattest.

Var börjar man

Det är klokt att börja med ett familjeråd då man enligt den avlidnes önskemål går igenom hur begravningsakten ska utformas, hur dödsannonsen ska formuleras, var gravsättning av den döde ska ske, hur man vill ha klädseln på begravning, om och hur man ska ordna med samling efter jordfästningen. Det första man bör göra är att kontakta närstående, så att de slipper få kännedom om dödsfallet brutalt genom dödsannonsen. Därefter ringer man den begravningsbyrå man valt och beställer tid.

Svepning, bårtäcke, jordfästning

Det finns inga måsten vid begravningar, annat än att det bör vara värdigt och respektfullt och enligt den dödes önskemål. Man kan spara in på svepningen: ofta är det personligare att klä den döde för sista gången, kanske i hennes vackraste nattlinne eller mest älskade finklänning, och man kan också själv vara med vid svepningen. För en man kan man till exempel välja hans vackraste finskjorta, hans snyggaste pyjamas eller kanske hans smoking eller morgonrock. Dock bör man inte begravas med ordnar, eftersom många sådana bör lämnas tillbaka efter begravningen. Man kan mycket väl klä kistan, inte med ett blomsterarrangemang utan istället låta den klädas av ett så kallat bårtäcke. Det är en vacker bonad, som kanske kan ordnas hos församlingen (många församlingar har idag eget bårtäcke) eller genom begravningsbyrån. Man behöver inte heller under jordfästningen ha speciella sång eller musikframträdanden utan istället låta kyrkans organist spela något vackert. Man vill kanske inte ha någon minnesstund efter begravningen utan kan då låta bli. Man kan också ha en mindre och kortare dödsannons.

Dödsannonsen

Dödsannonsen tillkännager dödsfallet. Om man inte själv vill utforma den kan begravningsbyrån eller tidningens annonsavdelning hjälpa till. Viktigt är att den är vacker och värdig, kanske med en dikt eller psalmvers som den döde tyckte mycket om. Förr hade dödsannonser alltid ett kors högst upp, men idag har man oftare attribut som var kära för den döde: en segelbåt, ett par golfklubbor, en blomma, en solnedgång, ett hjärta, ett musikinstrument, en eller ett par duvor eller andra fåglar som flyger högt upp i skyn. Längst ner sätter man ut datum, tid och plats för begravningen. Skriver man istället ”jordfästningen äger rum i stillhet” betyder det, att de anhöriga vill begränsa deltagandet till enbart de närstående och särskilt inbjudna. Det hindrar inte att man även som vän kan skicka en kondoleansblomma till den av de sörjande som man känner bäst eller sända en inbetalning om det i annonsen står: ”Tänk gärna på Cancerfonden” eller någon annan gåvofond och då bör också bank- eller postgiro dit sättas ut. Vill man att bara de närmaste skall vara med vid jordfästningen skriver man, sedan den ägt rum, att ”jordfästningen skett i stillhet”. Vill man inte ha defilering runt kistan skriver man ”Ingen defilering” och för att markera, att det inte sker någon samling efteråt skriver man till exempel ”Vi tar farväl vid kistan”. Gäster vid en jordfästning bör för övrigt ha med sig en så kallad handblomma att lägga på kistan och den bör inte vara med papper om!

Klädsel på begravning

Står det i dödsannonsen angivet ”ljus klädsel” kan man komma just så, men man bör nog undvika knallrött eller annat utmanande. Det är så i Sverige, att man klär sig svartare på landet än i staden. Svarta strumpor bör damer bära, hatt och handskar behövs inte. Att bära svart vid dödsfall är en kvarleva från gammal folktro. I vissa kulturer bär de anhöriga svart långa tider efter dödsfallet. Budet att bära änkedok är borta, sorgbindlar på armen likaså. Om det inte står något om ”ljus klädsel” i annonsen kommer man av hänsyn till de anhöriga svart- eller i alla fall mörkklädd, särskilt om man anmält att närvara vid en minnesstund efteråt. Barn behöver inte bära svart vid begravning. För dem är det otäckt nog med dödsfallet, om de är stora nog att förstå det. Herrar bär, om de är nära anhöriga, vit slips till diskret mörk kostym, övriga bär svart slips.

Skriva kondoleanskort

Inget är så urbota svårt som att skriva och kondolera. Ett sådant brev eller kort behöver inte ha svarta kanter som var brukligt förr, utan man skriver på korrekt vitt papper. Man bör säga att man varmt deltar i den sorg som drabbat familjen (alternativt dottern, hustrun, sonen, etc) och så kan man gärna beskriva ett ljust minne man har av den bortgångne, till exempel från en älgjakt, en sporttävling eller vad man främst associerar med den döde, kanske också att man gärna vill minnas denne från till exempel ett bröllop, hans roliga historier, etc.

Glöm inte att tacka

Man bör skriva och tacka alla som uttryckt sitt deltagande med brev, blommor, stödjande telefonsamtal, närvaro vid jordfästningen, etc. Ett sådant tack-kort skrivs helst för hand och på korrespondenskort. Förtryckta tack-kort finns också att köpa.

Minnesstund efter jordfästningen

Man kan höra sig för, om det går att få använda församlingshemmet eller en restaurang, som inte bör ligga för långt bort från den kyrka där jordfästningen ägt rum. Vanligt är att bjuda på kaffe eller te med en landgång till. Vill man ha det lite flottare bjuder man på lunch. Efter en jordfästning känner man sig ofta lätt ruggig, och då om någonsin behöver man något starkt som värmer, till exempel sherry eller i varje fall ett glas vin. Naturligtvis med alkoholfritt alternativ. En av de närmast sörjande bör hålla ett litet tal där man tackar alla som velat komma och ta farväl och kanske också säga något om hur man bäst vill minnas den bortgångne. Flera tal kan hållas om också vänner eller nära släktingar vill ta till orda.

Vad får man göra i samband med begravning och gravsättning:

Ordna med svepning, svepdräkt. Arrangera borgerlig begravning. Dekorera kistan. Formulera dödsannonsen. Hjälpa till i kyrka, kapell eller annan ceremonilokal. Använda eget bårtäcke. Ordna minnesstund. Ta med egen jord till mullpåläggning vid begravning. Genom särskilt tillstånd kan man få: Tillverka och välja kista eller urna. Lägga minnessaker i kistan eller urnan. Välja musik och sång samt musiker och sångare, spela själv i kyrka, kapell eller annan ceremonilokal. Gravsätta, själv sprida askan i hav eller natur. Gravsätta själva kistan eller urnan. Tillverka och välja gravsten. Däremot får man inte göra följande: Öppna en grav på allmän begravningsplats. Gravsätta i släktgrav utan tillstånd. Kremera. Sprida askan i minneslund. Flytta kistan eller urnan mellan olika gravplatser. Förvara askan efter en kremerad avliden i hemmet.